Det var en stor, svart katt med en vit fläck i bringan. Håret låg slätt och blänkte i solskenet. Klorna voro indragna, och ögonen voro jämngråa med bara en liten, smal springa mittpå. Katten såg genombeskedlig ut.
»Nog vet jag var tomten bor,» sade han med len röst, »men inte är det sagt, att jag vill tala om det för dig.»
»Kära Misse, du får lov att hjälpa mig,» sade pojken. »Ser du inte hur han har förtrollat mig?»
Katten öppnade litet på ögonen, så att den gröna elakheten började lysa fram. Han spann och surrade av belåtenhet, innan han svarade. »Ska jag kanske hjälpa dig, för det att du så ofta har ryckt mig i svansen?» sade han till sist.
Då blev pojken ond och glömde alldeles hur liten och maktlös han nu var. »Jag kan allt rycka dig i svansen än en gång, jag,» sade han och sprang emot katten.
I nästa ögonblick var katten så förändrad, att pojken knappt kunde tro, att det var samma djur. Vartenda hår på hans kropp stod på ända. Ryggen hade krökt sig, benen hade längt sig, klorna skrapade i marken, svansen hade blivit kort och tjock, öronen lade sig bakåt, munnen fräste, ögonen stodo vidöppna och lyste av röd eld.
Pojken ville inte låta skrämma sig av en katt, utan tog än ett steg framåt. Men då gjorde katten ett språng, kom ner rätt på pojken, slog omkull honom och ställde sig över honom med framfötterna på hans bröst och gapet öppet över hans strupe.
Pojken kände hur klorna trängde genom västen och skjortan in i skinnet och hur de vassa hörntänderna kittlade strupen. Han skrek på hjälp, allt vad han förmådde.
Men ingen kom, och han trodde förvisso, att hans sista stund var inne. Då kände han, att katten drog in klorna och släppte taget om strupen.
»Så där,» sade han, »nu kan det vara nog. Jag ska låta dig slippa undan den här gången för matmors skull.
