hade skett. För detta blev hon vida beryktad, och det är lätt att förstå, att människor skulle komma både nära och fjärran ifrån och söka henne för att få veta vad de skulle ha att gå igenom av ont eller gott.
En dag, när Ulvåsa-frun satt i sin sal och spann, såsom det var brukligt förr i världen, kom en fattig bonde in i rummet och satte sig på bänken långt nere vid dörren.
’Jag undrar vad ni sitter och tänker på, kära fru,’ sade bonden om en stund.
’Jag sitter och tänker på höga och heliga ting,’ svarade hon. — ’Då går det väl inte an, att jag frågar er om något, som ligger mig på hjärtat,’ sade bonden.
’Det är väl ingenting annat, som ligger dig om hjärtat, än att du ska få skörda mycket korn på din åker. Men jag brukar få spörsmål från kejsaren om hur det ska gå med hans krona och från påven om hur det ska gå med hans nycklar.’ — ’Ja, sådant är väl inte lätt att svara på,’ sade bonden. ’Jag har också hört, att ingen lär gå härifrån utan att vara missnöjd med det han har fått höra.’
När bonden sade detta, såg han, att Ulvåsa-frun bet sig i läppen och flyttade sig högre upp på bänken. ’Jaså, detta är vad du har hört om mig,’ sade hon. ’Då kan du ju fresta på att fråga mig om det, som du vill veta, så får du se om jag inte kan svara så, att du blir nöjd.’
Efter detta dröjde inte bonden att framföra sitt ärende. Han sade, att han hade kommit för att fråga hur det i en framtid skulle gå med Östergötland. Det fanns ingenting han höll så kärt som hembygden, och han menade, att han skulle känna sig lycklig ända till sin sista stund, om han kunde få ett gott svar på frågan.
’Är det inte något annat du vill veta,’ sade den visa frun, ’så tror jag, att du ska bli belåten. För här, som jag nu sitter, kan jag säga dig, att med Östergötland lär det komma att gå så, att det alltid ska ha något att berömma sig av framför andra landskap.’
