’Ja, det var ett gott svar, kära fru,’ sade bonden, ’och nu vore jag fullt tillfreds, om jag bara kunde förstå hur sådant skulle vara möjligt.’
’Varför skulle det inte vara möjligt?’ sade Ulvåsa-frun. ’Vet du inte, att Östergötland är vittberyktat allaredan? Eller tror du, att det finns något landskap i Sverige, som kan berömma sig av att äga på samma gång två sådana kloster som de i Alvastra och Vreta och en sådan skön domkyrka som den i Linköping?’
’Det kan nog så vara,’ sade bonden, ’men jag är en gammal man, och jag vet, att människors sinnen är ombytliga. Jag fruktar, att det ska komma en tid, när de inte vill ge oss någon ära varken för Alvastra eller Vreta eller för vår domkyrka.’
’Häri kan du ha rätt,’ sade Ulvåsa-frun, ’men inte behöver du tvivla på min spådom fördenskull. Jag ska nu låta bygga opp ett nytt kloster på Vadstena gård, och det tör komma att bli det namnkunnigaste i Norden. Dit ska både höga och låga vallfärda, och alla ska prisa det här landskapet, därför att det äger en så helig ort inom sina gränser.’
Bonden svarade, att detta var han bra glad åt att få veta. Men han visste ju, att allting var förgängligt, och han undrade mycket vad som skulle kunna ge landet anseende, om Vadstena kloster en gång komme i vanrykte.
’Du är inte lätt att göra till lags,’ sade Ulvåsa-frun, ’men nog kan jag se så långt framåt, att jag kan säga dig, att innan Vadstena kloster har mist sin glans, kommer det att därinvid resas ett slott, som blir det präktigaste på sin tid. Kungar och furstar ska gästa det, och det ska räknas hela landskapet till heder, att det äger ett sådant smycke.’
’Detta är jag också mycket glad att höra,’ sade bonden. ’Men jag är en gammal man, och jag vet hur det brukar gå med all denna världens härlighet. Och om slottet råkar
