Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


II.
AKKA FRÅN KEBNEKAJSE.

KVÄLLEN.

Den stora tama gåskarlen, som hade följt med upp i luften, kände sig mycket stolt över att få fara fram och tillbaka över Söderslätt i sällskap med vildgässen och föra spektakel med tamfåglarna. Men hur lycklig han än var, kunde det inte hjälpas, att han började tröttna frampå eftermiddagen. Han försökte att ta djupare andetag och slå snabbare vingslag, men i alla fall blev han flera gåslängder efter de andra.

Då de vildgässen, som flögo sist, märkte, att den tame inte kunde följa med, började de ropa till den gåsen, som for i spetsen av vinkeln och ledde tåget: »Akka från Kebnekajse! Akka från Kebnekajse!» — »Vad vill ni mig?» frågade då förargåsen. — »Den vite blir efter. Den vite blir efter.» — »Säg honom, att det går lättare att flyga fort än långsamt!» ropade förargåsen och sträckte på som förut.

Gåskarlen försökte nog att följa rådet och öka farten, men därvid blev han så utmattad, att han sjönk ända ner mot de klippta pilträden, som kantade åkrar och ängar.

»Akka, Akka, Akka från Kebnekajse!» ropade då de, som flögo sist och sågo hur svårt han hade det. — »Vad vill ni nu igen?» frågade förargåsen och lät fasligt vresig. — »Den vite sjunker till jorden. Den vite sjunker till jorden.» — »Säg honom, att det går lättare att flyga högt än lågt!» ropade förargåsen. Och hon saktade inte farten det minsta, utan sträckte på som förut.