Gåskarlen försökte följa också detta rådet, men när han ville höja sig, blev han så andfådd, att han höll på att spränga bröstet.
»Akka, Akka!» ropade då de, som flögo sist. — »Kan ni inte låta mig flyga i fred?» frågade förargåsen och lät än mera otålig än förut. — »Den vite håller på att störta. Den vite håller på att störta.» — »Säg honom, att den, som inte orkar följa med flocken, kan vända om hem!» ropade förargåsen. Och det föll henne visst inte in att sakta farten, utan hon sträckte på som förut.
»Jaså, står det till på det viset,» tänkte gåskarlen. Han begrep med ens, att vildgässen aldrig hade ämnat ta honom med sig upp till Lappland. De hade bara lockat honom hemifrån på lek.
Han kände sig bra förargad över att krafterna nu skulle svika honom, så att han inte fick visa de där landstrykarna, att också en tamgås kunde duga till något. Och det allra harmligaste var, att han hade råkat samman med Akka från Kebnekajse. För så tamgås han var, hade han hört talas om en förargås, som hette Akka och var mer än hundra år gammal. Hon hade så stort anseende, att de bästa vildgäss, som funnos, brukade sluta sig till henne. Men ingen hade ett sådant förakt för tamgäss som Akka och hennes flock, och gärna hade han velat visa dem, att han var deras jämlike.
Han flög sakta efter de andra, medan han överlade med sig själv om han skulle vända eller fortsätta. Då sade plötsligen den där parveln, som han bar på sin rygg: »Kära Mårten gåskarl, du förstår väl, att det är omöjligt för dig, som aldrig har flugit förr, att följa med vildgässen ända opp till Lappland. Ska du inte vända om hem, innan du förstör dig?»
Men husmanspojken var det värsta gåskarlen visste, och inte förr begrep han, att den stackarn trodde, att han inte kunde göra färden, än han beslöt att hålla ut. »Säger du ett ord mer om detta, kastar jag ner dig i första
