Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
36
AKKA FRÅN KEBNEKAJSE

När pojken hade famnen full av torrt gräs, knep gåskarlen tag i hans skjortlinning, lyfte honom och for ut på isen, där vildgässen redan stodo och sovo med näbben under vingen.

»Bred nu ut gräset på isen, så att jag får något att stå på och inte fryser fast! Hjälp du mig, så ska jag hjälpa dig!» sade gåskarlen.

Pojken gjorde så, och när han var färdig, grep gåskarlen honom än en gång vid skjortlinningen och stack in honom under sin vinge. »Där tänker jag att du ska ligga varmt och bra,» sade han och tryckte till med vingen.

Pojken var så inbäddad i dun, att han inte kunde svara, men varmt och skönt låg han, och trött var han, och sov gjorde han inom ett ögonblick.


NATTEN.

Det är en sanning, att is alltid är trolös och ingenting att lita på. Mitt i natten flyttade sig den landlösa isskorpan på Vombsjön, så att den på ett ställe kom att stöta intill stranden. Det hände sig nu, att Smirre räv, som då för tiden bodde på östra sidan om sjön i Övedsklosters park, fick syn på det där. stället, när han var ute på sin nattjakt. Smirre hade sett vildgässen redan på kvällen, men han hade inte vågat hoppas att kunna komma åt någon av dem. Han begav sig nu genast ut på isen.

När Smirre var vildgässen helt nära, råkade han att halka, så att hans klor skrapade mot isen. Gässen vaknade och flaxade med vingarna för att kasta sig upp i luften. Men Smirre var dem för snabb. Han slungade sig framåt, som om han hade varit kastad, grep en gås vid vingbenet och rusade tillbaka mot land igen.

Men denna natten voro inte vildgässen ensamma ute på isen, utan de hade en människa ibland sig, så liten hon än var. Pojken hade vaknat vid det att gåskarlen hade slagit ut med vingarna. Han hade fallit ner på isen och blivit