sittande yrvaken. Han hade ingenting förstått av all oron, förrän han hade fått se en liten lågbent hund springa bort över isen med en gås i munnen.
Pojken skyndade genast efter för att ta gåsen från den där hunden. Han hörde nog, att gåskarlen ropade efter honom: »Akta dig, Tummetott! Akta dig!» Men pojken tyckte, att en så liten hund behövde han väl inte vara rädd för, och stormade åstad.
Vildgåsen, som Smirre räv släpade med sig, hörde slamret, när pojkens träskor slogo mot isen, och hon kunde knappt tro sina öron. »Tänker den där parveln ta mig från räven?» undrade hon. Så eländigt hon än hade det, började det att kackla helt lustigt djupt nere i strupen på henne, nästan som om hon hade skrattat.
»Det första, som händer honom, blir, att han stupar ner i en spricka i isen,» tänkte hon.
Men så mörk natten var, såg pojken tydligt alla de springor och hål, som funnos i isen, och tog djärva språng över dem. Det kom sig därav, att han nu hade tomtarnas goda nattögon och kunde se i mörkret. Han såg både sjö och strand lika tydligt, som om det hade varit dager.
Smirre räv lämnade isen, där den stötte mot land, och just som han arbetade sig uppför strandsluttningen, ropade pojken till honom: »Lägg ner gåsen, din lymmel!» Smirre visste inte vem det var, som ropade, och tog sig inte tid att se sig om, utan bara ökade farten.
Räven begav sig nu in i en skog av stora, präktiga bokar, och pojken följde efter utan en tanke på att han kunde löpa någon fara. Däremot tänkte han hela tiden på hur försmädligt han hade blivit mottagen av vildgässen förra kvällen, och han ville bra gärna visa dem, att en människa ändå är litet förmer än allt annat skapat.
Han ropade gång på gång åt den där hunden för att få honom att lägga ifrån sig bytet. »Vad är du för en hund, som inte skäms för att stjäla en hel gås?» sade han. »Lägg ner henne genast, annars ska du få se vad stryk du får!
