som en blind. Hon kunde därför inte hjälpa pojken på något sätt, utan hon sökte sig upp genom ett hål i grentaket och flög ner till sjön igen.
Men Smirre kastade sig mot pojken. »Får jag inte den ena, så ska jag väl ha den andra,» sade han, och det hördes på rösten hur ond han var. — »Nej, det ska du inte tro att du får,» sade pojken och var helt upprymd, därför att han hade räddat gåsen. Han höll sig alltjämt fast i rävsvansen och svängde med den över åt andra sidan, när räven försökte fånga honom.
Det blev en dans i skogen, så att boklövet yrde. Smirre svängde runt, runt, men svansen svängde också, och pojken höll sig fast i den, så att räven inte kunde gripa honom.
Pojken var så munter efter framgången, att han till en början bara skrattade och gjorde narr av räven, men Smirre var ihärdig, som gamla jägare bruka vara, och pojken började frukta, att han skulle bli fast till sist.
Då fick han syn på en liten ungbok, som hade skjutit i höjden så smal som en sticka för att snart nå upp i fria luften ovan grentaket, som de gamla bokarna bredde ut över den. Han släppte helt hastigt taget om rävsvansen och klättrade uppför boken. Smirre räv var så ivrig, att han fortfor att dansa runt efter svansen en lång stund. »Bry dig inte om att dansa längre!» sade pojken.
Men Smirre kunde inte stå ut med den smäleken att inte få makt med en så liten parvel, och han lade sig nedanför trädet för att vakta ut honom.
Pojken hade det inte för gott, där han satt och red på en svag gren. Ungboken nådde ännu inte upp till det höga grenvalvet. Inte kunde han komma över till ett annat träd, och inte vågade han sig ner till marken.
Han frös så, att han höll på att stelna och släppa taget om grenen, och han var förfärligt sömnig, men han tordes inte somna, av fruktan för att han skulle ramla ner.
Det var otroligt så kusligt det var att sitta så där nattetid ute i skogen. Han hade aldrig förr vetat vad det
