dammar, vattenkonster, härliga träd och rätskurna gräsmattor, där kantlisterna stodo brokiga av vårblommor.
När vildgässen foro över herrgården i den tidiga morgonstunden, var ingen människa ännu i rörelse. Då de noga hade förvissat sig om detta, sänkte de sig ner mot hundburen och ropade: »Vad är det här för en liten koja? Vad är det här för en liten koja?»
Genast kom bandhunden ut ur buren, ond och rasande, och skällde uppåt luften.
»Kallar ni det här för en koja, ni, era landstrykare? Ser ni inte, att det är ett högt slott av sten? Ser ni inte så vackra väggar det har, ser ni inte så många fönster och så stora portar och en så präktig terrass det har, vov, vov, vov? Kallar ni det här för en koja, ni? Ser ni inte gården, ser ni inte trädgården, ser ni inte växthusen, ser ni inte marmorbilderna? Kallar ni det här för en koja, ni? Brukar kojorna ha en park, där det finns både bokskogar och hasselsnår och lövängar och ekdungar och granhult och en djurgård, som är full av rådjur, vov, vov, vov? Kallar ni det här för en koja, ni? Har ni sett kojor, som har så många uthus omkring sig, att det ser ut som en hel by? Ni känner väl till många kojor, som har egen kyrka och egen prästgård, och som råder över herresäten och bondehemman och arrendegårdar och statarstugor, vov, vov, vov? Kallar ni det här för en koja, ni? Till den här kojan hör det största godset i Skåne, era tiggare. Ni kan inte se en bit jord, där ni hänger i skyn, som inte lyder under den här kojan, vov, vov, vov.»
Allt detta lyckades hunden ropa ut i ett andetag, och gässen flögo fram och åter över gården och hörde på honom, ända tills han måste göra ett uppehåll. Men då skreko de: »Vad blir du så ond för? Vi frågade inte efter slottet, vi frågade bara efter din hundkoja.»
När pojken hörde detta skämt, skrattade han först, men så trängde sig en tanke på honom, som på en gång gjorde honom allvarsam. »Tänk så många sådana här
