lustigheter du skulle få höra, om du finge följa med vildgässen genom hela landet ända opp till Lappland!» sade han till sig själv. »När du nu har det så illa ställt för dig, vore allt en sådan resa det bästa du kunde hitta på.»
Vildgässen foro bort på en av de vida åkrarna öster om herrgården för att beta gräsrötter och höllo på med detta i timtal. Under tiden gick pojken in i den stora parken, som gränsade intill åkern, sökte reda på en nöthage och började titta uppåt buskarna för att se om det inte hängde någon nöt kvar sedan förra hösten. Men gång på gång kom tanken på resan tillbaka till honom, medan han gick i parken. Han målade ut för sig hur bra han skulle få det, om han följde med vildgässen. Svälta och frysa, det trodde han, att han skulle få göra ofta nog, men till gengäld skulle han slippa både att arbeta och läsa.
Medan han gick där, kom den gamla gråa förargåsen fram till honom och frågade om han hade funnit något ätbart. Nej, det hade han inte, sade han, och då försökte hon att hjälpa honom. Några nötter kunde hon inte finna, hon heller, men hon upptäckte ett par nypon, som hängde på en törnrosbuske. Pojken åt upp dem med god aptit, men han undrade allt vad mor skulle ha sagt, om hon hade vetat, att han nu levde på rå fisk och gamla vinterståndna nypon.
När vildgässen äntligen hade ätit sig mätta, drogo de ner mot sjön igen, och där roade de sig med att leka ända till framemot middagstiden. Vildgässen utmanade den vita gåskarlen till tävlan i all möjlig idrott. De simmade i kapp, sprungo i kapp och flögo i kapp med honom. Den store tame gjorde sitt bästa, men han blev alltid slagen av de snabba vildgässen. Pojken satt på gåskarlens rygg hela tiden och uppmuntrade honom och hade lika roligt som de andra. Det var ett skrik och ett skratt och ett kacklande, så att det var märkvärdigt, att inte herrgårdsfolket hörde dem.