gråråttorna har stannat hemma, och nu samlar de sig för att intränga i borgen i natt, när den bara försvaras av några gamla stackare, som inte har orkat följa med till Kullaberg. De kommer nog att nå sitt mål, men i så många år har jag nu levat i grannsämja med svartråttorna, att det inte behagar mig att bo på samma ställe som deras fiender.»
Akka förstod nu, att storken hade blivit så förargad över gråråttornas handlingssätt, att han hade sökt upp henne för att få beklaga sig över dem. Men efter storkars sed hade han helt säkert inte gjort något för att förebygga olyckan. »Har ni skickat bud efter svartråttorna, herr Ermenrich?» frågade hon. — »Nej,» svarade storken, »det skulle inte tjäna något till. Innan de hinner tillbaka, är borgen redan tagen.» — »Det ska ni inte vara så säker på, herr Ermenrich,» sade Akka. »Jag känner en gammal vildgås, jag, som gärna vill hindra sådana nidingsdåd.»
När Akka sade detta, lyfte storken huvudet och såg stort på henne. Och det var ju inte underligt, för gamla Akka hade varken klor eller näbb, som dugde i en strid. Och till på köpet var hon en dagfågel, och så fort mörkret kom, föll hon hjälplöst i sömn, under det att råttorna kämpade just om natten.
Men Akka hade tydligen bestämt sig för att bistå svartråttorna. Hon kallade fram Yksi från Vassijaure och befallde honom att föra gässen upp till Vombsjön, och när gässen gjorde invändningar, sade hon myndigt: »Jag tror, att det blir bäst för oss alla, att ni lyder mig. Jag måste flyga fram till det stora stenhuset, och om ni följer mig, kan det inte undgås, att gårdsfolket får se oss och skjuter ner oss. Den ende, som jag vill föra med mig på denna resa, är Tummetott. Han kan göra mig mycken nytta, därför att han har goda ögon och kan hålla sig vaken om natten.»
Pojken var i sitt trilska lynne den dagen, och när han hörde vad Akka sade, sträckte han på sig för att bli så stor han kunde och steg fram med händerna på ryggen och näsan i vädret och ämnade säga, att han visst inte ville
