vara med om att slåss med gråråttor. Hon fick se sig om efter hjälp på annat håll.
Men i samma ögonblick, som pojken blev synlig, började storken röra på sig. Förut hade han enligt storkars vana stått med huvudet nerböjt och näbben tryckt emot halsen. Men nu hördes det gurgla djupt nere i hans strupe, som om han skulle ha skrattat. Han sänkte näbben blixtsnabbt, fattade pojken och kastade honom ett par meter upp i luften. Detta konststycke gjorde han om sju gånger, allt under det att pojken skrek och gässen ropade: »Vad tar ni er till, herr Ermenrich? Det är ingen groda. Det är en människa, herr Ermenrich.»
Till sist satte ändå storken ner pojken alldeles oskadd. Därpå sade han till Akka: »Jag flyger nu tillbaka till Glimmingehus, mor Akka. Alla, som bor där, var mycket ängsliga, när jag reste. Ni kan vara viss om att de blir mycket glada, när jag berättar för dem, att Akka, vildgåsen, och Tummetott, människoparveln, kommer efter för att rädda dem.»
Därmed sträckte storken fram halsen, slog ut med vingarna och satte åstad som pilen, när den far från en hårt spänd båge. Akka förstod, att han gjorde narr av henne, men hon lät sig ingenting bekomma. Hon väntade, tills pojken hade funnit reda på sina träskor, som storken hade skakat av honom; därpå satte hon honom på sin rygg och följde storken. Och pojken för sin del gjorde intet motstånd och sade inte ett ord om att han inte ville följa med. Han hade blivit så ond på storken, att han riktigt satt och fnyste. Det där långa rödbenet trodde, att han ingenting dugde till, därför att han var liten, men han skulle allt visa honom vad Nils Holgersson från Västra Vemmenhög var för en karl.
Ett par ögonblick därefter stod Akka i storkboet på Glimmingehus. Det var ett stort och präktigt bo. Till underrede hade det ett hjul, och däröver lågo flera varv kvistar och grästuvor. Boet var så gammalt, att många
