klätt med brungrå långmossa, men så märkte han, att stenblocket hade breda fötter att gå med, huvud, ögon och en stor, brummande mun.
Han kom sig inte för att svara något, och det tycktes inte heller det stora djuret vänta sig. Det slog omkull honom, rullade honom fram och tillbaka med foten och nosade på honom. Det tycktes just vara färdigt att sluka honom, men så ändrade det tanke och ropade: »Murre och Brumme, ungarna mina, kom hit, ska ni få något gott att smaka på!»
Strax kommo ett par lurviga ungar framrusande, som voro osäkra på foten och mjuka i skinnet som hundvalpar.
»Vad är det, som ni har kommit över, björnmor? Får vi se, får vi se?» ropade ungarna.
»Jaså, det är björnar, som jag har råkat ut för,» tänkte pojken. »Då är jag rädd, att Smirre räv inte mer behöver göra sig besvär att jaga efter mig.»
Björnhonan sköt med ramen pojken fram mot ungarna, och den ena av dem nappade honom till sig och sprang undan med honom. Men han bet inte till hårt, för han var lekfull och ville roa sig med Tummetott en stund, innan han dödade honom. Den andra kom efter för att rycka till sig pojken, och hur han klumpade åstad, kom han att falla rätt ner över huvudet på den, som bar pojken. Då rullade de om varandra, betos och klöstes och brummade.
Under detta kom pojken lös, sprang bortåt bergväggen och började klättra uppför den. Då rusade båda björnungarna efter honom, klättrade raskt och vigt uppåt berget, hunno honom och kastade honom ner på mossan som en boll. »Nu vet jag hur en liten råttstackare har det, när den har råkat i kattens klor,» tänkte pojken.
Han försökte flera gånger att fly undan. Han sprang djupt inåt den gamla gruvgången, gömde sig bakom stenarna och klättrade upp i björkarna, men björnungarna togo reda på honom, var han än gjorde av sig. Så snart de hade fångat honom, släppte de honom lös, för att han skulle
