springa undan på nytt och de skulle få roa sig med att fånga in honom.
Till sist blev pojken så trött och led vid alltsammans, att han kastade sig omkull på marken. »Spring undan,» brummade björnungarna, »annars äter vi opp dig!» — »Ja, det får ni göra,» sade pojken, »jag orkar inte springa mer.» Genast tumlade båda ungarna bort till björnhonan. »Björnmor, björnmor, han vill inte leka mer!» klagade de. — »Då ska ni ta och dela honom jämnt mellan er,» sade björnmor. Men när pojken hörde detta, blev han så rädd, att han strax började leken igen.
När det blev liggdags och björnhonan kallade på ungarna, för att de skulle krypa intill henne och sova, hade de haft så roligt, att de ville fortsätta med samma lek nästa dag. De togo pojken mellan sig och lade tassarna över honom, så att han inte skulle kunna röra sig, utan att de vaknade. De somnade strax, och pojken tänkte, att om en liten stund skulle han försöka att smyga sig ifrån dem. Men aldrig i hela sitt liv hade han blivit så kastad och rullad och jagad och snurrad, och han var så genomtrött, att han somnade, han också.
När det hade lidit om en stund, kom björnfar klättrande utför klippväggen. Pojken vaknade av att han rev lös sten och grus, när han hasade sig ner i den gamla gruvan. Inte tordes pojken röra sig mycket, men han sträckte och vände på sig, så att han kunde se björnen. Det var en förfärligt grov och starkt byggd gammal hanne med väldiga ramar, stora, glimmande hörntänder och små, elaka ögon. Pojken kunde inte hjälpa, att det gick ett par rysningar genom honom, när han såg den gamla skogskungen.
»Här luktar det människa,» sade björnfar, så fort han kom fram till björnmor, och brummade som en åska.
»Hur kan du inbilla dig något så dumt?» sade björnmor och låg lugnt kvar på sin plats. »Det är ju överenskommet, att vi inte ska göra människorna någon skada numera. Men visade sig en av dem här, där jag och ungarna håller
