I detsamma hörde pojken, att något knäppte till tätt bredvid dem, och han såg en blank bössmynning blänka på ett par stegs avstånd. Både han och björnfar hade varit så upptagna av sitt, att de inte hade märkt, att en människa hade smugit sig tätt inpå dem.
»Björnfar!» skrek pojken. »Hör ni inte, att det knäpper i en bösshane? Spring! Annars blir ni skjuten.»
Björnfar fick bråttom, men gjorde sig ändå tid att ta pojken med sig. Ett par skott smällde, när han rusade bort, och kulorna veno honom om öronen, men han kom lyckligt undan.
Där pojken hängde utanför björngapet, tänkte han, att han väl aldrig hade varit så dum som i natt. Om han bara hade tegat, så hade björnen blivit skjuten, och han själv hade kommit lös. Men han hade blivit så van att hjälpa djuren, att han gjorde det alldeles utan att tänka sig för.
När björnfar hade kommit ett stycke inåt skogen, stannade han och satte ner pojken på marken. »Tack ska du ha, pyssling!» sade han. »De där kulorna skulle nog ha träffat bättre, om inte du hade varit. Och nu vill jag göra dig en tjänst igen. Om du skulle råka ut för en björn någon mer gång, så säg bara till honom detta, som jag nu viskar till dig, så rör han dig inte!»
Därpå viskade björnfar ett par ord i örat på pojken och skyndade sedan vidare, för han tyckte sig höra, att hundar och jägare förföljde honom.
Men pojken stod kvar i skogen, fri och oskadad, och kunde knappt själv förstå hur detta var möjligt.
Vildgässen hade flugit fram och tillbaka hela kvällen,
spanat och ropat, men inte kunnat finna Tummetott. De
höllo på att söka, länge efter sedan solen hade gått ner,
och när det till sist hade blivit så mörkt, att de måste ställa
sig att sova, voro de mycket missmodiga. Det var inte
en av dem, som inte trodde, att pojken hade slagit ihjäl
