sig i fallet och nu låg död nere på skogsbottnen, där de inte kunde se honom.
Men nästa morgon, när solen stack upp ovan bergen och väckte vildgässen, låg pojken som vanligt och sov mittibland dem, och han kunde inte låta bli att skratta, när han vaknade och hörde hur de skreko och kacklade i sin förvåning.
De voro så ivriga att få veta vad som hade hänt honom, att de inte ville fara bort på bete, förrän han hade talat om hela sin historia. Pojken berättade raskt och ivrigt hela äventyret med björnarna, men sedan tycktes han inte vilja fortsätta. »Hur jag kom tillbaka till er, det vet ni väl redan,» sade han. — »Nej, vi vet ingenting. Vi trodde, att du hade slagit ihjäl dig.» — »Det var besynnerligt,» sade pojken. »Jo, när björnfar gick ifrån mig, klättrade jag opp i en gran och somnade in. Men i första gryningen vaknade jag vid att en örn kom susande över mig, tog mig i sina klor och förde bort mig. Jag tänkte förstås, att nu var det ute med mig. Men han gjorde mig ingenting, for bara raka vägen hit till er och kastade ner mig mittibland er.»
»Sade han inte vad han var för en?» frågade den store vite.
»Han var borta, innan jag hann säga tack en gång. Jag trodde, att mor Akka hade skickat honom för att hämta mig.»
»Det var märkvärdigt, det här,» sade den vita gåskarlen. »Är du säker på att det var en örn?»
»Inte har jag nånsin förut sett en örn,» sade pojken. »Men han var så stor, att jag inte kan ge honom ett ringare namn.»
Mårten gåskarl vände sig till vildgässen för att höra vad de menade om detta. Men de stodo och tittade uppåt luften och sågo ut, som om de tänkte på helt andra saker.
»Vi får väl inte alldeles glömma att äta frukost i dag,» sade Akka och lyfte hastigt vingarna till flykt.
