Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
377
DALÄLVEN

till havet, och den ska inte mer behöva ha något bekymmer för hur den ska komma fram, utan det sörjer jag för.’

’Nog kan jag tala om ditt förslag,’ sade skogen, ’men inte tror jag, att Sörälven går in på det, för den är lika mäktig som du.’

Men nästa dag berättade skogen, att Sörälven också hade tröttnat på att bana sig väg ensam, och att den var redo att förena sig med Storån.

Ån gick nu rätt igenom sjön och började sedan på att kämpa med skog och fjäll på samma sätt som förut. Det gick till en tid, men rätt som det var, råkade den in i en bergdal, som var så stängd, att den ingen utväg kunde finna. Storån låg och brusade av ilska, och när skogen hörde hur rasande den var, frågade den: ’Är det nu slut med dig i alla fall?’

’Inte är det slut med mig,’ sade Storån. ’Jag bara håller på med ett storverk. Jag ska göra en sjö, jag såväl som Sörälven.’

Så började den att fylla Särnasjön, och det blev en hel sommars arbete. Allt som vattnet steg i sjön, lyftes Storån i höjden, och till sist fann den utväg att bryta sig fram söderut.

När den var lyckligt och väl utkommen ur denna ängslan, fick den en dag höra ett starkt brusande och sorlande till vänster om sig. Ett så mäktigt brus hade den aldrig förr hört i skogen, och den frågade genast vad det var.

Skogen stod som vanligt färdig att svara. ’Det är Fjätälven,’ sade den. ’Du hör hur den brusar och forsar, medan den håller på att bana sig väg till havet.’

’Ifall du når så långt, att du kan göra dig hörd av älven,’ sade Storån, ’så kan du hälsa och säga den där älvstackarn, att Storån från Vånsjön erbjuder sig att ta den med till havet emot det, att den tar mitt namn och lydigt följer med i min fåra.’

’Inte tror jag, att Fjätälven vill avstå från att göra färden på egen hand,’ sade skogen. Men nästa dag måste