Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
378
DALÄLVEN

den erkänna, att Fjätälven också hade tröttnat på att gräva sin egen väg, och att den var färdig att förena sig med Storån.

Alltjämt gick det framåt för Storån. Den var ändå inte så stor, som man hade kunnat vänta därav, att den hade dragit till sig så många hjälpare. Men stormodig var den däremot. Den gick fram i nästan ständig fors och med starkt dån och kallade till sig allt, som strömmade och porlade i skogen, om det så bara var en vårbäck.

En dag hörde Storån en älv brusa långt, långt västerut. Och när den frågade skogen vem det var, svarade den, att det var Fuluälv, som upptog vatten från Fulufjäll, och som redan hade hunnit att gräva sig en lång och bred fåra.

Så snart som Storån fick veta detta, sände den den vanliga hälsningen, och skogen åtog sig som förut att framföra den. Nästa dag kom den med svar från Fuluälv. ’Säg du till Storån,’ hade älven svarat, ’att ingalunda vill jag ha hjälp! Det hade passat sig bättre för mig än för ån att sända en sådan hälsning, eftersom jag är den mäktigaste av oss båda och det lär bli jag, som först kommer till havet.’

Knappt hade Storån fått hälsningen, förrän den hade svaret färdigt. ’Säg nu genast till Fuluälv,’ ropade den till skogen, ’att jag utmanar den till tävlan! Om den anser sig vara mäktigare än jag, må den bevisa det genom att löpa i kapp med mig. Segervinnare blir den, som kommer först till havet.’

När Fuluälv fick höra hälsningen, svarade den:

’Jag har ingenting otalat med Storån, och det hade behagat mig bäst att få gå min väg i ro. Men jag har så mycket bistånd att vänta från Fulufjäll, att det vore fegt av mig att inte uppta tävlingen.’

Härmed började de båda strömmarna sin tävlan. De brusade åstad med ännu större brådska än förut och hade ingen ro varken sommar eller vinter.