Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
271
KARRS OCH GRÅFÄLLS SAGA

hade nänts att fälla träd till vedbrand. Inte heller hade de haft hjärta att gallra och tukta den, utan skogen hade fått sköta sig, som den behagade. Men det var givet, att en skog, som fick stå så fredad, skulle bli ett kärt tillhåll för skogsdjuren, och de funnos där också i stora massor. Sinsemellan kallade de den för Fridskogen, och de räknade den som den bästa tillflyktsort, som de hade i hela landet.

När hunden fördes genom skogen, tänkte han på vilken buse han hade varit för alla smådjuren, som bodde där. »Nu, Karr, skulle de allt vara glada inne i snåren, om de visste vad som förestår dig,» tänkte han. I detsamma viftade han med svansen och upphävde ett glatt skall, för att ingen skulle tro, att han var ängslig och nedslagen.

»Vad skulle det ha varit för roligt att leva, om jag inte hade fått jaga allt ibland?» sade han. »Vem som vill, må ångra sig, men inte lär det bli jag.»

Men just som hunden sade detta, kom en besynnerlig förändring över honom. Han sträckte upp huvudet och halsen, som om han hade haft lust att tjuta. Han sprang inte mer jämsides med skogvaktaren, utan höll sig efter honom. Det var tydligt, att han hade kommit att tänka på något obehagligt.

Nu var detta just i början av sommaren. Älgkorna hade helt nyss fött sina ungar, och förra kvällen hade det lyckats hunden att skilja en älgkalv, som inte kunde vara mer än fem dagar gammal, från hans mor och driva honom ner på en myr. Där hade han jagat honom fram och tillbaka bland tuvorna, egentligen inte för att fånga in honom, utan bara för att roa sig åt hans förskräckelse. Älgkon visste, att myren var bottenlös så där nyss efter tjällossningen och inte ännu kunde bära ett så stort djur som hon, och hon stod i det längsta kvar på stranden. Men när Karr jagade kalven allt längre och längre bort, begav hon sig plötsligen ut på myren, drev undan hunden, tog kalven till sig och vände om mot land. Älgar äro skickligare än andra djur i att gå på sank och farlig mark, och