Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
408
VALBORGSMÄSSOAFTON

När vi kom in i Stockholm, ropade folket till varandra: ’Se, nu kommer Dalregementet!’ Det lät också, som ett helt regemente skulle ha marscherat fram, när vi vandrade på gatorna med våra högklackade skor, där skomakaren hade slagit in inte mindre än femton stora spikar. Det hände allt, att flera av oss snavade och föll omkull, därför att vi var ovana vid de kullriga gatstenarna.

Vi tog in på ett Dalkvarter, som hette »Vita hästen» och låg vid Stora Badstugatan på Söder. Mora-folket bodde vid samma gata i ett kvarter, som hette »Stora kronan». Nu var det bråttom, ska jag. säga, att söka förtjäna något, för det var bara aderton skilling kvar av de tjugufyra, som jag hade hemifrån. En av de andra kullorna sa’, att jag skulle gå till en ryttmästare, som bodde vid Hornstull, och fråga efter arbete. Jag fick stanna hos honom och skulle gräva och plantera i hans trädgård i fyra dar. Tjugufyra skilling fick jag i dagspenning, och maten skulle jag hålla mig själv. Bara litet hade jag råd att köpa, men herrskapets småflickor, som såg hur klent det var, sprang in och begärde mat åt mig i köket, så att jag fick då äta mig mätt.

Sen kom jag till en fru vid Norrlandsgatan. Där fick jag dåligt kvarter, och råttorna tog både hättan och halsduken och åt hål på skinnsäcken min, så att jag måste laga den med ett gammalt stövelskaft, som jag fick. Där hade jag inte arbete längre än fjorton dar, och sen måste jag vandra hem igen med två riksdalers behållning.

Jag tog vägen över Leksand och låg i en by, som hette Rönnäs, ett par dar. Där minns jag att folket kokade välling av sammanmalet havremjöl med sådor och agnar. De hade inte annat, och det fick smaka i hungersnödens dagar.

Ja, det året var inte mycket att skryta av, men jag fick slita ändå värre nästa år. Se, jag måste ge mig av ut igen, för annars hade de inte fått något att leva av därhemma. Jag fick följa med två kullor till Hudiksvall, och dit var det tjugufyra mil. Hela vägen var vi tvungna att bära