Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
409
VALBORGSMÄSSOAFTON

skinnsäcken på ryggen, för nu hade vi ingen skjuts. Vi hade tänkt, att vi skulle få trädgårdsarbete, men när vi kom fram, låg snön hög överallt, så att inget sådant arbete fanns. Då gick jag utåt landsbygden och bad dem så vackert i bondgårdarna, att de skulle ge mig något att syssla med. Kära söta, vad jag var trött och hungrig, innan jag kom till en gård, där jag fick stanna och karda för åtta skilling om da’n! Men se, längre fram på våren fick jag arbeta i trädgårdarna i sta’n, och där stannade jag till i juli. Men då blev hemlängtan så stark, att jag gav mig av till Rättvik. Jag var ju bara sjutton år, kan veta. Skorna hade jag slitit ut, så att jag fick gå tjugufyra mil barfota. Men jag var glad ändå i mitt hjärta, för nu hade jag hela femton riksdaler i besparing, och åt mina småsyskon hade jag med mig några hårda vetebullar och en strut med sockerbitar, som jag hade sparat ihop. För när någon gav mig kaffe med två bitar socker till, så gömde jag alltid den ena.

Här sitter ni nu, kullor, och vet inte hur ni borde tacka er Gud, som har gjort bättre tider för oss. Det var så, att det ena nödåret följde det andra på den tiden. All ungdom i Dalarna var tvungen att resa bort för att skaffa pengar. Jag gick nästa år — det var 1847 — till Stockholm igen och fick arbete vid Stora Hornsbergs trädgård. Där var vi flera kullor, och nu hade vi något bättre dagspenning, men spara fick vi göra i alla fall. Vi plockade i trädgårdslanden gamla spikar och ben och sålde i lumpboden, och för pengarna köpte vi sådana där stenhårda ankarstockar, som de bakade åt knektarna på kronobageriet. I slutet av juli gick jag hem igen för att hjälpa till med skörden. Denna gången hade jag tretti riksdaler i besparing.

Nästa år måste jag omigen ut att förtjäna. Då kom jag till Stallmästargården utanför Stockholm. Under den sommarn blev det fältmanöver på Lagårdsgärdet, och jag blev skickad av källarmästarn att passa opp vid ett kök, som han hade i en stor rustvagn. Aldrig glömmer jag, om jag så blev hundra år, den gången, när jag fick blåsa låtar på