underfund med deras olater och sagt till dem, att de ska uppföra sig på ett höviskt sätt,» tänkte förargåsen.
Men bäst som svanorna på detta sätt ansträngde sig att iaktta ett gott skick, fingo de syn på den vita gåskarlen, som kom simmande sist i den långa gåsraden. Då gick det ett susande av förundran och harm genom laget, och med ens var det slut med det fina uppförandet.
»Vad för slag?» utropade en av dem. »Ämnar vildgässen skaffa sig vita fjädrar?»
»De ska inte tro, att de blir svanor fördenskull,» skreks det från alla håll.
De började ropa om varandra med sina klangfulla, starka röster. Det var omöjligt att förklara för dem, att det var en tam gåskarl, som hade följt med vildgässen.
»Det är visst själva gåskungen, som kommer,» hånade de.
»Det är ingen ända på oförsynthet.»
»Det är ingen gås, det är bara en tam anka.»
Den store vite kom ihåg Akkas befallning att inte låtsa om vad han än skulle få höra. Han höll sig tyst och sam framåt så raskt han förmådde, men det hjälpte inte. Svanorna blevo alltmer närgångna. »Vad är det för en groda han bär på sin rygg?» frågade en. »De tror visst, att vi inte ska se, att det är en groda, därför att han är klädd som en människa.»
Svanorna, som nyss hade legat i en så skön ordning, summo nu om varandra i häftigaste vimmel. Alla ville tränga sig fram för att få syn på den vita vildgåsen.
»Den där vita gåskarln borde åtminstone skämmas för att komma och visa sig bland oss svanor.»
»Han är nog lika grå som de andra. Han har bara doppat sig i en mjölbinge i en bondgård.»
Akka hade nätt och jämnt hunnit fram till Dagaklar och skulle just fråga vad slags hjälp han begärde av henne, när kungen märkte uppståndelsen bland svanfolket. »Vad
