står nu på? Har jag inte befallt, att de ska vara hövliga mot främmande?» sade han och såg missnöjd ut.
Snöfrid, svandrottningen, sam åstad för att hålla efter sitt folk, och Dagaklar vände sig åter mot Akka. Då kom Snöfrid tillbaka och såg mycket upprörd ut. »Kan du inte få dem att tiga?» ropade svankungen emot henne. — »Det är en vit vildgås därborta,» svarade Snöfrid. »Det är ju en skam att se. Jag undrar inte på att de är förargade.» — »En vit vildgås!» sade Dagaklar. »Det är för galet. Något sådant kan inte finnas till. Du måtte ha sett miste.»
Omkring Mårten gåskarl blev trängseln allt större. Akka och de andra vildgässen försökte simma fram till honom, men de blevo skuffade hit och dit och kunde inte nå honom.
Den gamla svankungen, som var starkare än någon annan, satte sig då hastigt i rörelse, sköt alla andra åt sidan och banade sig väg fram till den vite. Men när han såg, att det verkligen var en vit gås, som låg där på vattnet, blev han lika vred som de andra. Han fräste av ilska, störtade rätt på Mårten gåskarl och ryckte av honom ett par fjädrar. »Jag ska lära dig, vildgås, att komma till svanorna så här utspökad,» sade han.
»Flyg, Mårten gåskarl, flyg, flyg!» ropade Akka, för hon förstod, att svanorna skulle komma att rycka varenda fjäder av den store vite, och »Flyg, flyg!» ropade också Tummetott. Men gåskarlen låg så inklämd mellan svanorna, att han inte hade utrymme att lyfta vingarna. Och från alla håll sträckte svanorna fram sina starka näbbar för att rycka fjädrarna av honom.
Mårten gåskarl försvarade sig mot dem genom att bita och hugga efter bästa förmåga, och de andra vildgässen gingo också till strids mot svanorna. Men det var klart hur detta skulle ha slutat, om de inte helt oförväntat hade fått hjälp.
Det var en rödstjärt, som hade märkt, att vildgässen hade råkat illa ut bland svanorna, och genast skrek han
