ett ämne, gå de till sina professorer och bli förhörda i hela ämnet på en gång. Ett sådant förhör kallas för en tentamen, och det var just den sista och svåraste, som studenten hade att gå igenom den där dagen.
Så snart som han hade klätt sig och ätit frukost, satte han sig ner vid skrivbordet för att kasta en sista blick på sina böcker. »Jag tror nog, att det är alldeles onödigt, så väl förberedd, som jag är,» tänkte studenten, »men jag ska väl plugga så länge som möjligt, så att jag inte har något att förebrå mig.»
Han hade inte läst länge, förrän det knackade på dörren och en student kom in till honom med en tjock lunta under armen. Det var en student av helt annat slag än den, som satt vid skrivbordet. Han var blyg och försagd och såg sliten och fattig ut. Det var en sådan, som förstod sig på böcker, men inte heller på något annat. Det sades om honom, att han skulle vara mycket lärd, men han var så rädd och blyg, att han aldrig hade vågat sig upp i en tentamen. Alla trodde, att han skulle bli en överliggare, en sådan, som stannar i Uppsala år efter år och läser och läser, men som det aldrig blir något av.
Nu hade han det ärendet att be kamraten läsa igenom en bok, som han hade skrivit. Den var inte tryckt, utan bara handskriven. »Du gjorde mig en stor tjänst, om du ville titta på det här,» sade han, »och säga om det duger.»
Den studenten, som hade så god tur i allting, tänkte för sig själv: »Är det inte sant, som jag säger, att mig tycker alla om? Här kommer nu också den där enstöringen, som inte har kunnat förmå sig att visa sitt arbete för någon annan, och vill, att jag ska bedöma det.»
Han lovade, att han skulle läsa handskriften så snart som möjligt, och den andre lade den på skrivbordet framför honom. »Du får vara rädd om den,» sade han. »Jag har arbetat på detta i fem år, och om det kommer bort, kan jag inte göra om det.» — »Inte ska det komma något
