ont åt det, medan det ligger här hos mig,» sade studenten, och därmed gick den främmande.
Studenten drog den tjocka luntan till sig. »Jag undrar vad han har suttit och petat ihop för slag,» sade han. »Jaså, Uppsala stads historia! Det låter ju inte så galet.»
Nu älskade denna studenten Uppsala mer än alla andra ställen, och han blev nyfiken att läsa vad överliggaren hade skrivit om staden. »När jag tänker rätt på saken, kan jag så gärna läsa hans historia genast,» mumlade han. »Det tjänar till ingenting att sitta och plugga i sista stunden. Det går inte bättre för det, när man kommer inför professorn.»
Studenten läste och lyfte inte ögonen från pappersbladen, förrän han hade hunnit till det sista. När han hade slutat, var han helt förnöjd. »Ser man på!» sade han. »Det var en baddare att vara lärd. När den här boken kommer ut, är hans lycka gjord. Det ska bli en glädje att säga honom hur bra den är.»
Han samlade ihop alla de lösa pappersbladen, varav handskriften bestod, och lade dem till rätta på bordet. När han höll på med detta, hörde han en klocka slå.
»Se så ja! Det är tid för mig att gå till professorn,» sade han och skyndade ut för att hämta sina svarta kläder, som hängde i ett kontor ute på vinden. Såsom det ofta går, när man har bråttom, voro både lås och nyckel motsträviga, och det dröjde en stund, innan han kunde vända tillbaka.
När han kom på tröskeln, gav han till ett utrop. I brådskan, när han gick ut, hade han lämnat dörren öppen, och fönstret, invid vilket skrivbordet stod, var också öppet. Det hade uppkommit ett starkt drag, och nu såg studenten de lösa bladen i handskriften virvla ut genom fönstret. Han tog golvet i ett enda väldigt steg och lade handen på papperen, men det var inte mycket kvar att rädda. Endast tio eller tolv sidor lågo kvar på skrivbordet. Allt det andra dansade med vinden bort över gårdar och tak.
