Till en början hade Karr inte alls haft någon lust att ta sig av honom. Men som han följde husbonden överallt, gick han också med honom till lagården, när han gav älgkalven mjölk, och han brukade sitta utanför kätten och betrakta honom. Skogvaktaren kallade kalven Gråfäll, därför att han inte tyckte, att han förtjänade ett grannare namn, och Karr var enig med honom om den saken. Var gång han såg honom, tänkte han, att han aldrig hade sett något, som var så fult och så illa hopkommet. Han hade långa, gängliga ben, som sutto under kroppen som lösa styltor. Huvudet var stort och gammalt och rynkigt, och alltid hängde det åt ena sidan. Skinnet satt i skrynklor och veck, som om han hade fått på sig en päls, som inte var gjord åt honom. Han såg alltid sorgsen och missmodig ut, men, besynnerligt nog, reste han sig med stor hast, var gång han såg Karr utanför kätten, som om han skulle ha blivit glad att se honom.
Älgkalven blev sämre dag för dag, växte inte, och till sist orkade han inte en gång resa sig, när han fick se Karr. Hunden sprang då upp i kätten till honom, och därvid glimtade det till i den stackarens ögon, som om han hade fått en stark önskan uppfylld. Sedan dess brukade Karr hälsa på älgkalven var dag och tillbragte hela timmar hos honom för att slicka hans päls, leka och rasa med honom och undervisa honom om något av varje, som ett skogsdjur behöver ha reda på.
Det var märkvärdigt, att allt sedan Karr hade tagit sig för att hoppa in till älgkalven, började denne att trivas och växa. Och sedan han väl hade kommit i gång, växte han på ett par veckor så, att han inte rymdes i den lilla kätten, utan måste flyttas ut i en hage. När han hade gått i hagen ett par månader, hade han så långa ben, att han kunde kliva över stängslet, när han ville. Då fick skogvaktaren tillåtelse av brukspatronen att sätta upp en hög och stor inhägnad åt honom. Här levde älgen i flera år och växte till ett starkt och ståtligt djur. Karr höll honom
