sällskap, så ofta han kunde, men nu var det inte av medlidande, utan därför att det hade uppstått stor vänskap mellan dem båda. Älgen var alltjämt sorgsen och syntes vara loj och oföretagsam, men Karr förstod konsten att få honom lekfull och glad.
Gråfäll hade levat fem somrar på skogvaktarbostället, då brukspatronen fick ett brev från en zoologisk trädgård i utlandet med förfrågan om den finge köpa älgen. Brukspatronen tyckte om förslaget, skogvaktaren blev bedrövad, men hade inte makt att säga nej, och så blev det beslutat, att älgen skulle säljas. Karr fick snart reda på vad som var i görningen och skyndade till älgen för att tala om, att det var meningen att sända bort honom. Hunden var i största ängslan över att mista honom, men älgen tog saken lugnt och tycktes varken bli glad eller ledsen. »Tänker du låta föra bort dig utan motstånd?» frågade Karr. — »Vad skulle det tjäna till att göra motstånd?» sade Gråfäll. »Jag ville helst stanna, där jag är, men om jag är såld, måste jag väl härifrån.» Karr stod och såg på Gråfäll, riktigt mätte honom med blickarna. Det märktes nog, att älgen inte var fullt utvuxen ännu. Han hade inte så breda horn och så hög puckel och så strid man som de färdiga älgtjurarna, men nog hade han styrka tillräckligt för att kämpa för sin frihet. »Det syns, att han har hållits fången hela sitt liv,» tänkte Karr, men sade ingenting.
Karr vände inte tillbaka till älggården förrän efter midnatt, då han visste att Gråfäll var fullsövd och höll på med sitt första mål. »Du gör nog rätt, Gråfäll, som låter föra bort dig,» sade Karr och tycktes nu vara lugn och nöjd. »Du kommer att hållas fången i en stor trädgård och får föra ett sorgfritt liv. Jag tycker bara, att det är synd, att du måste ge dig av härifrån utan att ha sett skogen. Du vet, att dina stamfränder har till valspråk, att älgarna är ett med skogen, men du har inte en gång varit inne i en skog.»
Gråfäll såg upp från klövern, som han stod och tuggade på. »Jag ville nog se skogen, men hur skall jag komma
