Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/185

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
442
I UPPSALA

hunnit släcka lampan, som brann på nattduksbordet bredvid honom, innan han somnade.


VÅRFESTEN.

Men nu föll det sig så, att när studenten somnade, stod en liten parvel, som var klädd i gula skinnbyxor, grön väst och vit toppluva, på taket utanför hans vindskupa och tänkte, att om han vore i dens ställe, som nu låg därinne i sin säng, skulle han vara bra lycklig.

Att Nils Holgersson, som för ett par timmar sedan hade legat och vilat på en kabbelökstuva vid Ekolsundsviken, nu befann sig i Uppsala, det berodde på Bataki, korpen, som hade lockat honom med sig på äventyr.

Pojken själv hade inte väntat sig något sådant. Han hade legat på tuvan och stirrat uppåt himlen, då han hade sett Bataki komma flygande bland de bortdragande molnen. Pojken hade helst velat gömma sig undan för honom, men Bataki hade redan märkt honom, och om ett ögonblick hade han stått mittibland kabbelöken och börjat språka, som om han och Tummetott vore de bästa vänner.

Så dyster och högtidlig, som Bataki såg ut, hade pojken märkt, att han ändå hade en odygdig glimt i ögat. Han hade haft en förnimmelse av att korpen hade kommit för att på ett eller annat sätt få göra sig lustig över honom, och han hade beslutat att inte alls fästa sig vid vad han sade.

Korpen hade sagt, att han nog hade tänkt på att han var skyldig Tummetott någon ersättning, därför att han inte hade kunnat tala om för honom var brorslotten fanns, och därför kom han nu för att meddela honom en annan hemlighet. Bataki visste nämligen hur den, som hade blivit förvandlad så där som han, kunde bli människa igen.

Det är säkert, att korpen hade trott, att pojken genast skulle nappa på hans krok, när han kastade ut ett sådant bete. Men i stället hade pojken svarat helt avvisande, att han visste, att han fick bli människa igen, om han