utmärkt arbete, det kan du vara viss om.» — »Har du verkligen inte förstört det, som jag bad dig göra?» — »Jag är väl inte galen heller.» — »Ta hit det då! Visa mig, att du inte har förstört det, så ska jag tro dig!» sade den sjuke och sjönk ner på kudden, så svag och matt, att studenten fruktade, att han skulle få igen anfallet.
Det var förfärligt så eländig studenten kände sig. Han tog den sjukes händer mellan sina och berättade för honom, att hans handskrift hade blåst bort, och sade honom hur olycklig han hade känt sig hela dagen, därför att han hade vållat honom så stor skada.
När han slutade, låg den sjuke och klappade hans hand. »Du är snäll, riktigt snäll. Men bry dig inte om att sätta ihop historier för att spara mig! Jag förstår, att du har lytt mig och förstört handskriften, därför att den var dålig, men du vill inte erkänna det nu. Du tror, att jag inte kan bära det.»
Studenten bedyrade och försäkrade, att han hade talat sanning, men den andre var envis med sitt och ville inte tro honom. »Om du kunde ge mig tillbaka handskriften, skulle jag tro dig,» sade han.
Han blev allt sjukare, och studenten var till sist tvungen att gå sin väg, därför att han såg, att han bara gjorde den andre sämre.
När han kom hem, kände han en sådan tyngd och trötthet över sig, att han knappt kunde hålla sig uppe. Han kokade te och gick sedan och lade sig. När han drog över sig täcket, tänkte han på hur lycklig han hade känt sig på morgonen. Nu hade han förstört mycket för sig själv, men det kunde han ju bära. »Det värsta är, att jag ska få detta att tänka på hela livet igenom, att jag har vållat en människas olycka,» sade han.
Han trodde, att han alls inte skulle få sova den natten. Men, besynnerligt nog, slumrade han in, så snart han hade lagt ner huvudet på kudden. Han hade inte en gång
