ungefär allt, vad denne hade upplevat, sedan han for hemifrån.
»Du har det riktigt bra,» sade studenten. »Den, som ändå vore i dina kläder och finge fara bort från alla bekymmer!»
Bataki, korpen, stod utanför på fönsterbrädet, och när studenten sade detta, knackade han med näbben mot rutan. Pojken förstod, att han ville väcka hans uppmärksamhet, så att han inte måtte försumma sig, om studenten skulle säga de rätta orden. »Å, inte lär du vilja byta med mig,» sade pojken. »Den, som är student, kan väl inte vilja vara något annat.»
»Detsamma tänkte jag i morse, när jag vaknade,» sade studenten. »Men du skulle bara veta vad som har hänt mig i dag. Det är riktigt slut med mig. Det vore sannerligen det bästa för mig, om jag finge fara bort med vildgässen.»
Pojken hörde på nytt Bataki knacka på rutan, och själv fick han både yrsel i huvudet och hjärtklappning, för det lät ju nästan, som om studenten skulle komma att säga de rätta orden.
»Jag har talat om för dig hur jag har det,» sade han till studenten. »Tala nu om för mig hur du har det!» Och studenten var väl glad att få någon förtrogen och berättade ärligt vad som hade hänt honom. »Det finge väl gå över med det andra,» sade han till sist. »Men vad jag rakt inte kan lida, det är, att jag har bragt en kamrat i olycka. Det vore mycket bättre för mig, om jag vore i dina kläder och finge fara omkring med vildgässen.»
Bataki hackade häftigt på rutan, men pojken satt stilla och tyst en lång stund och bara såg rätt framför sig.
»Vänta litet! Du ska snart få höra av mig,» sade han med låg röst till studenten, och därpå gick han med litet dröjande steg bort över skrivbordet och ut genom fönstret. Just när han kom ut på taket, steg solen upp, och det röda morgonljuset strömmade över Uppsala. Det lyste och blänkte från alla tinnar och torn, och pojken måste säga sig själv än en gång, att detta var en riktig glädjens stad.
