mycket emot att inte bistå en övergiven unge, för så vitt det var henne möjligt.
»Vad sitter du och stirrar efter?» sade örnungen. »Hörde du inte, att jag vill ha mat?»
Akka bredde ut vingarna och sänkte sig till den lilla sjön nere på dalbottnen. En stund efteråt kom hon åter upp till örnboet med en laxöring i näbben.
Örnungen råkade i häftig vrede, när hon lade ner fisken framför honom. »Tror du, att jag kan äta sådant där?» sade han, sköt fisken åt sidan och försökte hugga till Akka med näbben. »Skaffa mig en ripa eller en lämmel, hör du!»
Nu sträckte Akka fram huvudet och gav örnungen ett duktigt nyp i nackskinnet. »Jag ska säga dig,» sade den gamla, »att om jag ska skaffa dig mat, får du vara nöjd med vad jag kan ge dig. Din far och mor är döda, så att av dem kan du inte få någon hjälp, men vill du ligga här och svälta ihjäl, medan du väntar på ripor och lämlar, så ska jag inte hindra dig.»
När Akka hade sagt detta, for hon hastigt sin väg och visade sig inte i örnboet förrän en god stund efteråt, Örnungen hade ätit upp fisken, och när hon lade ner en till framför honom, sväljde han den genast, fastän det nog syntes på honom, att den föreföll honom mycket motbjudande.
Akka fick ett drygt arbete. De gamla örnarna visade sig aldrig mer, och hon måste ensam skaffa örnungen all den föda, som han behövde. Hon gav honom fisk och grodor, och han tycktes inte fara illa av denna kost, utan blev stor och kraftig. Han glömde snart sina föräldrar, örnarna, och trodde, att Akka var hans riktiga mor. Akka å sin sida älskade honom, som om han skulle ha varit hennes eget barn. Hon försökte ge honom en god uppfostran och vänja honom av med hans vildsinthet och övermod.
När ett par veckor hade gått, började Akka märka, att den tiden nalkades, då hon skulle byta fjädrar och bli ur stånd att flyga. På ett helt månvarv skulle hon inte
