kunna bära mat till örnungen, och han skulle nödgas svälta ihjäl.
»Nu, Gorgo,» sade Akka en dag till honom, »kan jag inte mer komma till dig med fisk. Det gäller nu om du vågar att komma ner till dalbottnen, så att jag kan fortfara att skaffa dig mat. Du har att välja emellan att svälta ihjäl häroppe eller att kasta dig ner till dalen, men också detta kan kosta ditt liv.»
Utan ett ögonblicks betänkande steg örnungen upp på bokanten, vårdade sig knappast om att mäta avståndet ner till dalen med blickarna, bredde ut sina små vingar och gav sig åstad. Han rullade runt i luften ett par gånger, men gjorde ändå så pass bruk av vingarna, att han kom ner till marken tämligen oskadd.
Härnere kom Gorgo att tillbringa sin sommar i sällskap med de små gässlingarna och blev en god kamrat för dem. Eftersom han betraktade sig som en gåsunge, sökte han leva på samma sätt som de, och när de summo ut i sjön, gick han efter, tills han var nära att drunkna. Det vållade honom mycken förödmjukelse, att han inte kunde lära sig simma, och han gick till Akka och beklagade sig. »Varför kan jag inte simma, jag som de andra?» sade han. — »Du fick för krokiga klor och för stora tår, medan du låg däroppe på klipphyllan,» sade Akka. »Men var inte ledsen fördenskull! Det blir nog en bra fågel av dig i alla fall.»
Örnungens vingar blevo snart så stora, att de kunde bära honom, men inte förrän på hösten, när gåsungarna fingo lära att flyga, föll det honom in, att han kunde bruka dem till flykt. Det kom nu en stolt tid för honom, för i denna idrott blev han genast den förnämsta. Hans kamrater dröjde aldrig längre uppe i luften, än de voro tvungna, men han uppehöll sig där nästan hela dagen och övade sig i flygkonsten. Ännu hade han inte kommit underfund med att han var av ett annat släkte än gässen, men han kunde inte undgå att lägga märke till en mängd saker, som förvånade
