Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
280
KARRS OCH GRÅFÄLLS SAGA

Båda voro tysta under hemvägen. Karr suckade flera gånger, som om han hade missräknat sig på något, men Gråfäll skred fram med högt uppburet huvud och tycktes vara glad åt äventyret. Han vandrade framåt utan minsta tvekan, ända tills han kom till inhägnaden, men där stannade han. Han såg in över det trånga utrymmet, där han hade levat allt hittills, såg den tilltrampade marken, det vissna fodret, den lilla hon, där han hade druckit vatten, och det mörka skjulet, där han hade sovit. »Älgarna är ett med skogen,» ropade han, kastade huvudet bakåt, så att nacken låg mot ryggen, och stormade i vildaste flykt inåt skogen.


HJÄLPLÖS.

Djupt inne i den stora Fridskogen visade sig vart år i augusti i ett gransnår några gråvita nattfjärilar av det slag, som kallas nunnor. De voro små och få, och det var nästan ingen, som lade märke till dem. När de hade fladdrat omkring i skogsdjupet ett par nätter, lade de några tusental ägg på trädstammarna, och kort därefter sjönko de livlösa till marken.

När våren kom, kröpo små prickiga larver fram ur äggen och började äta granbarr. De hade god aptit, men de kommo aldrig att göra träden någon allvarsam skada, därför att de blevo hårt eftersatta av fåglar. Det var sällan mer än några hundra larver, som undgingo förföljarna.

De stackars larver, som hunno att bli fullvuxna, kröpo upp på grenarna, spunno in sig i vita trådar och sutto ett par veckor som orörliga puppor. Under denna tid blev vanligen mer än hälften av dem bortsnappad. Om ett hundratal nunnor kommo fram vingade och färdiga i augusti, kunde det räknas som ett gott år för dem.

En sådan där osäker och obemärkt tillvaro förde nunnorna många år i Fridskogen. Det fanns inte något