»Vad är det där för en?» frågade Gråfäll, och rösten darrade av häpnad. — »Han kallas Hornkrone,» sade Karr, »och han är din stamfrände. Du får väl också en dag sådana där breda horn och en likadan man, och om du stannade i skogen, finge du väl också en hjord att föra.» — »Om han därborta är min stamfrände, så vill jag gå närmare och se på honom,» sade Gråfäll. »Jag har aldrig tänkt mig, att ett djur kunde vara så ståtligt.»
Gråfäll gick fram till älgarna, men kom nästan strax tillbaka till Karr, som hade stannat kvar i skogsbrynet. »Du blev visst inte väl mottagen?» sade Karr. — »Jag sade honom, att detta var första gången, som jag hade råkat fränder, och jag bad att få gå hos dem på ängen, men han visade bort mig och hotade mig med hornen.» — »Det var rätt, att du vek undan,» sade Karr. »En ungtjur, som bara har taggkrona, får akta sig att slåss med gamla älgar. En annan skulle ha fått dåligt namn om sig i hela skogen genom att vika utan motstånd, men sådant behöver inte bekymra dig, som ska flytta till utlandet.»
Karr hann knappt tala ut, förrän Gråfäll vände om och gick framåt ängen. Den gamla älgen kom emot honom, och de råkade genast i strid. De satte hornen mot varandra och bände på, och det gick så, att Gråfäll blev driven baklänges över hela ängen. Han tycktes inte förstå att göra bruk av sin styrka. Men när han kom till skogskanten, satte han fötterna hårdare i marken, bände kraftigt med hornen och började driva Hornkrone tillbaka. Gråfäll kämpade tyst, men Hornkrone frustade och flåsade. Den gamla älgen blev nu i sin ordning trängd tillbaka över ängen. Plötsligen hördes ett starkt brakande. Det var en tagg i den gamla älgens horn, som hade brustit. Han ryckte sig då häftigt lös från Gråfäll och sprang till skogs.
Karr stod kvar i skogsbrynet, när Gråfäll kom fram till honom. »Nu har du sett vad som finns i skogen,» sade Karr, »Vill du nu gå med hem?» — »Ja, det är nog på tiden,» sade älgen.
