XXXIX.
FRAM ÖVER GÄSTRIKLAND.
Örnen fortsatte att flyga, tills han hade kommit ett gott stycke norr om Stockholm. Där sänkte han sig ner i en skogsbacke och lossade greppet, varmed han höll fast pojken.
Men denne kände sig inte förr fri, än han började springa tillbaka mot staden, allt vad han förmådde.
Örnen gjorde då ett långt hopp, hann upp pojken och lade foten över honom. »Är det din mening att vända tillbaka till fängelset?» frågade han. — »Vad har du med mig att göra? Jag måtte väl få gå, vart jag vill, för dig,» sade pojken och försökte att komma undan. Då fattade örnen stadigt om honom med sina starka tår, lyfte och for återigen norrut.
Nu flög örnen med pojken över hela Uppland och stannade inte, förrän han kom till det stora vattenfallet vid Älvkarleby. Han slog ner på en sten, som låg mitt i älven strax nedanför det brusande fallet, och släppte på nytt lös fången.
Pojken såg genast, att här fanns ingen möjlighet att rymma från örnen. Ovanför dem kom fallets vita skumvägg nerstörtande, och runt omkring dem strömmade älven fram i mäktig fors. Han var mycket förbittrad över att på detta sätt göras till ordbrytare. Han vände ryggen åt örnen och ville inte säga ett ord till honom.
