När Gorgo och Tummetott reste från Älvkarleby, voro de goda vänner, och pojken satte sig nu att rida på örnryggen. På så sätt kom han återigen i tillfälle att se något av de trakter, som han for fram över. När han hade burits i örnens klo, hade han ingenting kunnat se. Det var nästan väl för honom, att han inte hade så bra reda på sig, för om han hade vetat, att han denna morgon hade rest fram över Uppsala högar, Österby stora bruk, Dannemora gruva och Örbyhus gamla slott utan att ha fått se något av dem, hade han säkert blivit rätt bedrövad.
Örnen bar honom nu med god fart bort över Gästrikland. I södra delen fanns inte mycket, som kunde fängsla blickarna. Där utbredde sig en slätt, som nästan överallt var täckt med granskog. Men längre mot norr sträckte sig tvärsöver landskapet, från Dalagränsen till Bottniska viken, en vacker trakt med lövträdsklädda kullar, blanka sjöar och forsande strömmar. Här lågo folkrika socknar omkring sina vita kyrkor, vägar och järnvägar korsade varandra, husen lågo vackert inbäddade i grönska, och blommande trädgårdar sände ljuvliga dofter upp i luften.
Utmed vattendragen funnos flera stora järnverk, sådana som pojken hade sett i Bergslagerna. De lågo med tämligen jämna mellanrum i en rad ända fram mot havet, där en stor stad utbredde sina vita husmassor. Norr om denna rika bygd vidtogo åter mörka skogar, men där låg inte landet slätt under dem, utan höjde sig till åsar och sänkte sig till dalar som ett upprört hav.
»Det här landet är klätt i granriskjortel och gråstenströja,» tänkte pojken för sig själv. »Men kring midjan bär det ett bälte, som inte har sin like i kostbarhet, för det är utbroderat med blånande sjöar och blommande hagar, de stora järnverken pryder det som en rad av ädla stenar, och till spänne har det en hel stad med slott och kyrkor och stora klungor av hus.»
När de resande hade färdats en bit uppåt den norra skogstrakten, slog Gorgo ner på översta toppen av en kal
