Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/243

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
500
FRAM ÖVER GÄSTRIKLAND

bergshöjd, och då pojken hade hoppat ner på marken, sade örnen: »Här finns villebråd i skogen, och jag tror inte, att jag kan glömma fångenskapen och riktigt känna mig fri, förrän jag har fått dra ut på jakt. Du blir väl inte rädd, om jag far ifrån dig?» — »Ånej, det blir jag väl inte,» sade pojken. — »Du kan gå, vart du vill, bara du finns här, när det lider mot solnedgång,» sade örnen och for sin väg.

Pojken kände sig allt rätt ensam och övergiven, där han satt på en sten och såg ut över den nakna bergmarken och de stora skogarna, som lågo runt omkring den. Men han hade inte suttit där länge, förrän han hörde sång nerifrån skogen och såg något ljust röra sig inne bland träden. Han såg snart, att det var en blå och gul fana, och han förstod av sången och det glada glammet, som han hörde, att fanan bars i spetsen för ett helt tåg av människor, men det dröjde länge, innan han kunde se vilka de voro. Fanan fördes på slingrande stigar, och han satt och undrade vart den och de, som följde efter den, skulle styra kosan. Han kunde ju aldrig tro, att de skulle komma upp till den fula, ödsliga bergvidden, där han satt. Men det gjorde de ändå. Där kom fanan fram i skogsbrynet, och efter den kommo alla de frammyllrande, som den hade visat vägen. Det blev liv och rörelse över hela höjden, och den dagen fick pojken så mycket att se på, att han inte hade tråkigt ett ögonblick.


SKOGENS DAG.

På den breda bergsryggen, där Gorgo hade lämnat Tummetott, hade det gått fram skogsbrand för en tio år sedan. De kolnade träden voro fällda och bortförda, och det stora brandfältet hade börjat beklädas med växtlighet i utkanterna, där det gränsade till den friska skogen. Men största delen av höjden tedde sig naken och ohyggligt