»Vad den måtte vara elak, som slår ihjäl en stackars snok, som inte kan försvara sig!» väste ormen. »Han förtjänar sannerligen ett riktigt hårt straff.» Han låg en stund och vred sig i sorg, men på en gång lyfte han huvudet. »Så sant jag heter Hjälplös och är den äldsta snok i skogen, så ska jag ta hämnd för detta. Jag ska inte vila, förrän den där älgen ligger död på marken liksom min gamla snokhona.»
När ormen hade givit detta löfte, kröp han ihop i rundel och lade sig att fundera. Men det kan knappast tänkas något svårare för en fattig snok än att utkräva hämnd på en stor, kraftig älg, och den gamla Hjälplös funderade i både dagar och nätter utan att finna någon utväg.
Men en natt, då snoken låg där med sina hämndtankar och inte kunde sova, hörde han ett lätt prassel ovanför sitt huvud. Han såg upp och varsnade några ljusa nunnefjärilar, som lekte mellan träden. Han följde dem mycket länge med ögonen, därpå började han väsa högt för sig själv, men slutligen somnade han in och tycktes då vara nöjd med det, som han hade tänkt ut.
Nästa förmiddag drog snoken bort till Kryle, huggormen, som bodde i en stenig och höglänt trakt av Fridskogen. För honom berättade han nu om den gamla snokhonans död och bad, att han, som kunde ge så farliga bett, skulle åta sig att hämnas. Men Kryle var inte mycket benägen att ge sig i strid med älgarna. »Om jag anfölle en älg,» sade han, »skulle han genast slå ihjäl mig. Gamla Harmlösa är död, och vi kan inte skaffa henne till liv igen. Varför skulle jag störta mig i olycka för hennes skull?»
När snoken fick detta svar, höjde han huvudet en hel fot från marken och väste alldeles förskräckligt. »Visch, vasch! Visch, vasch!» sade han. »Det är skada, att du, som har fått sådana vapen, ska vara så feg, att du inte törs bruka dem.» När huggormen hörde detta, blev också han vred. »Kryp din väg, gamla Hjälplös!» väste han. »Giftet
