Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
283
KARRS OCH GRÅFÄLLS SAGA

rinner mig ner i tänderna, men jag vill helst spara en, som ska hetas vara min stamfrände.»

Men snoken rörde sig inte ur fläcken, och en lång stund lågo ormarna där och väste otidigheter mot varandra. När Kryle var så ond, att han inte orkade väsa, utan bara rörde tungan fram och tillbaka, slog snoken hastigt om och började tala ur en helt annan ton.

»Jag hade egentligen ett ärende till,» sade han och sänkte rösten till en mild viskning, »men nu har jag väl retat dig så, att du inte mer vill hjälpa mig?» — »Om du bara inte ber mig om något vanvettigt, vill jag nog stå dig till tjänst.» — »I granarna nära mitt kärr,» sade snoken, »bor ett fjärilfolk, som flyger om nätterna på sensommaren.» — »Jag vet nog vilka du menar,» sade Kryle, »vad är det med dem?» — »Det är det minsta insektfolket i skogen,» sade Hjälplös, »och det oskadligaste av alla, därför att larverna nöjer sig med att bara äta granbarr.» — »Ja, jag vet,» sade Kryle. — »Jag är rädd för att det där fjärilfolket snart blir alldeles utrotat,» sade snoken. »Det är så många, som plockar bort larverna om våren.» Nu trodde Kryle sig förstå, att snoken önskade behålla larverna för egen räkning, och han svarade vänligt: »Vill du, att jag ska säga till ugglorna, att de lämnar de där granmaskarna i fred?» — »Ja, det vore bra, ifall du, som har något att säga till om i skogen, kunde utverka detta,» sade Hjälplös. — »Kanske jag också ska fälla ett gott ord för barrplockarna hos trastarna?» sade huggormen. »Jag vill gärna stå till tjänst, när du inte begär något orimligt.» — »Nu har du gett mig ett gott löfte, Kryle,» sade Hjälplös, »och jag är glad, att jag begav mig hit till dig.»


NUNNORNA.

Flera år efter detta låg Karr en morgon och sov ute på förstubron. Det var på försommaren, i de korta nätternas tid, och det var full dager, fast solen inte var uppe än.