framför stugorna, men något samtal ville inte komma i gång. Karlarna skulle vända om ner till hemmet nästa dag, och fäbodjäntorna gåvo dem små uppdrag och bådo dem föra hälsningar neråt bygden. Det var ungefär allt, som sades.
Då såg den äldsta av jäntorna upp från arbetet och sade helt muntert: »Vi borde inte behöva ha det så tyst på fäbodvallen i kväll, för vi har med oss två, som brukar tycka om att berätta. Den ene är Klement Larsson, som sitter här bredvid mig, och den andre är Bärnhard från Sunnansjö, som står därborta och tittar oppåt Blacksåsen. Nu tycker jag, att vi borde be dem tala om var sin historia för oss, och jag lovar, att till den, som roar oss mest, ska jag ge den här halsduken, som jag håller på att sticka.»
Detta förslag vann stort bifall. De två, som skulle tävla, gjorde förstås några invändningar, men gåvo snart med sig. Klement bad, att Bärnhard skulle börja, och det hade denne ingenting emot. Han kände inte mycket till Klement Larsson, men han förmodade, att denne skulle komma med någon gammal historia om gastar och troll, och som han visste, att folk gärna lyssnar till sådant, ansåg han det klokast att välja något av samma slag.
»För flera hundra år sedan,» sade han, »hände det, att en prost här i Delsbo var ute och red en nyårsnatt mitt i täta skogen. Han satt till häst, klädd i päls och skinnluva, och på sadelknappen hade han en väska, där han förvarade nattvardskärlen, handboken och prästkappan. Han hade varit kallad i sockenbud långt bort i skogsbygden, och han hade suttit och talat vid den sjuke, tills det hade blivit sena kvällen. Nu äntligen var han på hemvägen, men han trodde inte, att han skulle hinna fram till prostgården förrän långt efter midnatt.
När han nu måste färdas omkring på hästryggen och inte fick ligga stilla i sin säng, var han glad, att det inte var någon svår natt att vara ute i. Det var blidväder med stilla luft och mulen himmel. Fullmånen vandrade
