Då vaknade Karr vid att någon ropade hans namn. »Är det du, Gråfäll?» frågade Karr, för han var van, att älgen kom och hälsade på honom nästan var natt. Han fick intet svar, men han hörde på nytt, att någon kallade honom. Han tyckte, att han kände igen Gråfälls röst, och skyndade åstad efter ljudet.
Karr hörde, att älgen sprang framför honom, men kunde inte hinna honom. Han rusade in i den tätaste granskogen tvärsigenom snåren utan att följa väg eller stig. Karr hade all möda att inte förlora spåret. »Karr, Karr!» ropade det då, och rösten var Gråfälls, fast den hade en klang, som hunden aldrig förr hade hört. »Jag kommer, jag kommer. Var håller du till?» svarade hunden. — »Karr, Karr, ser du inte hur det faller och faller?» frågade Gråfäll. Karr såg då, att det oupphörligen föll barr från granarna liksom ett glest regn. »Jo, jag ser hur det faller,» ropade han, men gav sig med detsamma av inåt skogen för att söka älgen.
Gråfäll skyndade före, rätt genom snåren, och Karr var på nytt nära att tappa spåret. »Karr, Karr!» skrek Gråfäll med ett riktigt vrålande. »Känner du inte hur det luktar i skogen?» Karr stannade och vädrade. Han hade inte tänkt på det förut, men nu märkte han, att granarna spredo en mycket starkare doft omkring sig, än de brukade. »Jo, jag känner hur det luktar,» sade han, men gav sig inte tid att ta reda på vad det kom sig av, utan skyndade vidare efter Gråfäll.
Älgen sprang än en gång undan med sådan fart, att hunden inte kunde hinna honom. »Karr, Karr,» ropade han om en stund, »hör du inte hur det knäpper i granarna?» Nu var rösten så bedrövlig, att den kunde smälta en sten. Karr stannade för att lyssna och hörde ett svagt, men tydligt knäppande uppe ifrån träden. Det lät som tickandet i ett ur. »Jo, jag hör hur det knäpper,» ropade Karr och sprang nu inte vidare. Han förstod, att älgen inte ville, att han
