Det var djärvt och rådigt folk. »När jag ser det här, måste jag tänka på smederna i Bergslagerna, som handskades med elden, som om den vore alldeles ofarlig,» sade pojken. »Dessa flottningskarlarna leker med vattnet, som om de vore herrar över det. De tycks ha kuvat det, så att det inte vågar skada dem.»
Så småningom hade de närmat sig älvmynningen, och Bottniska viken låg framför dem. Men Gorgo fortsatte inte rakt fram, utan for norrut längs kusten. Han hade inte farit långt, förrän de sågo under sig ett sågverk, så stort som en småstad. När örnen svävade fram och tillbaka över det, hörde han hur pojken sade för sig själv, att detta var en bra stor och präktig plats.
»Här har du den stora timmerkvarnen, som kallas Svartvik,» ropade örnen.
Pojken tänkte på väderkvarnarna hemma i hans trakt, som lågo så fridsamt inbäddade i grönska och rörde vingarna så långsamt. Den här kvarnen, där skogsskörden skulle malas, låg tätt invid kusten. På vattnet framför den summo en mängd stockar, som en efter annan släpades med järnkedjor uppför en sluttande bro in i ett hus, som liknade en stor lada. Vad som skedde med dem därinne, det kunde pojken inte se, men starkt rassel och dån hörde han, och från andra sidan av huset kommo små vagnar utlöpande, som voro fullastade med vita plankor. Vagnarna foro på blanka skenor bort till brädgården, där plankorna lades upp i staplar, som bildade gator liksom husen i en stad. På ett ställe byggdes nya staplar, på ett annat plockades de gamla ner, och plankorna buros ombord på ett par stora skepp, som lågo och väntade på last. Det var vimlande fullt av arbetare, och bakom brädgården uppåt skogen lågo deras bostäder. »Här arbetar de så, att de måtte hinna att såga opp all skog i Medelpad,» sade pojken.
Örnen rörde vingarna en smula, och genast sågo de ett nytt stort sågverk, som var ungefär likt det förra, med såghus, brädgård, lastkaj och arbetarbostäder.
