»Här har du en till av de stora kvarnarna. Den kallas Kubikenborg,» ropade örnen.
»Jag ser, att det kommer mer skörd ur skogen, än jag kunde tro,» sade pojken. »Men nu är det väl slut med timmerkvarnarna.»
Örnen rörde vingarna sakta, for förbi ännu ett par sågverk och kom fram till en stor stad. När örnen hörde, att pojken undrade vad detta var för en stad, ropade han: »Detta är Sundsvall. Det är huvudgården i timmerbygden.»
Pojken tänkte på städerna nere i Skåne, som sågo så gråa och gamla och allvarliga ut. Häruppe i den kulna norden låg Sundsvalls stad innerst inne i en vacker vik och såg ny och glad och strålande ut. Det var något särskilt lustigt med den, när man såg den uppifrån, för i mitten stod en klunga höga stenhus, så präktiga, att det knappt fanns make till dem i Stockholm. Runt om stenhusen var ett tomrum, och så vidtog en krans av trähus, som lågo trevliga och glada i små trädgårdar, men som tycktes veta med sig, att de voro mycket sämre än stenhusen, och inte vågade sig fram i deras närhet. »Det här är nog en både rik och mäktig stad,» sade pojken. »Kan det vara möjligt, att det är den magra skogsmarken, som ger upphov till allt detta?»
Örnen rörde vingarna och for över till Alnön, som låg mittemot Sundsvall. Här råkade pojken i största förvåning över alla de sågverk, som klädde stränderna. De lågo på Alnön det ena bredvid det andra, och de lågo på fasta landet mittemot, verk vid verk, brädgård vid brädgård. Han räknade åtminstone till fyrtio, men han trodde nog, att de voro ändå fler. »Det är då underbart, att det kan se så ut häroppe,» sade han. »Ett sådant liv och en sådan rörelse har jag inte sett på något annat ställe under hela resan. Det är ett märkvärdigt land, som vi har. Vart jag kommer, alltid finns det något för människor att leva av.»
