XLII.
EN MORGON I ÅNGERMANLAND.
När örnen hade farit ett stycke uppåt Ångermanland nästa morgon, sade han, att i dag var det han, som var hungrig och måste skaffa sig mat. Han satte ner pojken i en väldig tall, som stod på en hög bergås, och flög därpå sin väg.
Pojken fann en god sittplats i en grenklyka och satt där och såg ner över Ångermanland. Det var en vacker morgon, solskenet förgyllde trädtopparna, en svag vind for spelande genom barren, den skönaste doft slog upp ur skogen, ett storståtligt landskap låg utbrett framför honom, och själv kände han sig sorglös och glad. Han tyckte, att ingen kunde ha det bättre.
Han hade fri utsikt åt alla håll. Landet väster om honom var uppfyllt av åsar och bergtoppar, som blevo högre och vildare, ju längre bort de stodo. Öster om honom funnos också en mängd åsar, men de sjönko och blevo lägre, tills landet låg alldeles slätt nere vid havet. Överallt blänkte åar och älvar, som hade en besvärlig färd med forsar och fall, så länge som de gingo fram mellan bergen, men bredde ut sig blanka och breda, när de närmade sig kusten. Bottniska viken såg han också. Inemot land var den prickig av öar och tandad av uddar, men längre ut låg den klar och jämnblå som en sommarhimmel.
»Det här landet är likt en åbrädd, när det nyss har regnat och en mängd rännilar strömmar utför den och
