Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/274

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
531
EN MORGON I ÅNGERMANLAND

gräver opp fåror, som slingrar och kröker och löper samman,» tänkte pojken. »Och bra vackert är det att se på. Jag minns, att lappgubben på Skansen brukade säga, att Sverige i en olycklig stund hade blivit vänt opp och ner. De andra skrattade åt honom, men han påstod, att om de bara hade sett hur grant det var oppe i norden, skulle de begripa, att det inte kunde ha varit meningen från första början, att ett sådant land skulle ligga så långt ur världen. Och jag tror nästan, att han hade rätt i detta.»

När pojken hade sett sig nöjd på landskapet, lossade han ränseln från ryggen, tog fram ett stycke vitt, fint bröd och började äta. »Jag tror, att jag aldrig har smakat så gott bröd,» tänkte han. »Och så mycket jag har sedan! Det räcker i ett par dar till för mig. Inte trodde jag i går vid det här laget, att jag skulle bli ägare till en sådan rikedom.»

Medan han mumsade och åt, tänkte han på hur han hade fått brödet. »Det är bestämt därför, att jag fick det på ett så vackert sätt, som jag tycker så mycket om att äta det,» sade han.

Kungsörnen hade lämnat Medelpad redan förra kvällen, och knappt hade han farit över gränsen till Ångermanland, förrän pojken hade fått syn på en ådal och en älv, som voro så ståtliga, att de överglänste allt, vad han förut hade sett i den vägen.

Dalen hade legat så bred mellan åsarna, att pojken hade undrat om den inte en gång i tiden hade blivit utgrävd av en annan älv, som hade varit mycket större och bredare än den, som nu gick där. Sedan dalen hade blivit färdig, måtte den på ett eller annat sätt ha blivit fylld med sand och jord, inte helt och hållet, men ett gott stycke uppåt bergen. Och genom denna lösa fyllningen hade den älven, som nu gick fram genom dalen, och som var mycket bred och vattenrik, den också, grävt sig en djup fåra. Den hade gjort sig präktigt tillskurna stränder: än var det mjuka sluttningar, som blommade så praktfullt, att det lyste rött, blått och gult