Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/287

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
544
VÄSTERBOTTEN OCH LAPPLAND

jag råkat på, ingen storskog, men bergtopp efter bergtopp, fjällvidd efter fjällvidd. Jag har sett isfält och snö och bergbäckar med vatten vitt som mjölk. Inga åkrar, inga ängar har mött mina blickar, men marker, som är täckta av vide, dvärgbjörk och renmossa. Inga bönder, inga husdjur, inga gårdar har jag funnit, men lappar, renar och lappkåtor. Om fjällfåglarnas folk vill lyda mitt råd, bör det genast flytta mot norr.’

När de fem kunskaparna hade talat på detta sättet, började de kalla varandra för lögnare och var färdiga att fara ihop och strida för att bevisa sanningen av sina ord. Men de gamla och visa fåglarna, som hade skickat ut dem, hade hört deras tal med glädje och lugnade de stridslystna.

’Ni ska inte vredgas på varandra,’ sade de. ’Vi förstår av era ord, att däroppe i norr finns både ett stort fjällland och ett stort insjöland och ett stort skogsland och ett stort slättland och en stor skärgård. Det är mer, än vi hade väntat oss. Det är mer, än många stora kungariken kan berömma sig av att äga inom sina gränser.’»


DET VANDRANDE LANDET.Lördag 18 juni.

Pojken hade kommit att tänka på lappgubbens berättelse, därför att han nu själv reste fram över samma land, som denne hade talat om. örnen hade sagt honom, att den jämna kuststräckan, som bredde ut sig under dem, var Västerbotten, och att de blånande åsarna långt i väster lågo i Lappland.

Bara det, att åter sitta säker på Gorgos rygg efter all ångesten, som han hade utstått under skogsbranden, var en lycka, men det var också en bra skön resa, som de gjorde. På morgonen hade vinden kommit från norr, men nu hade den kastat om, så att de hade medvind, och intet luftdrag kändes. Färden gick så lugnt, att det ibland föreföll, som om de stode stilla i luften. Pojken tyckte, att örnen slog