Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/299

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
556
VÄSTERBOTTEN OCH LAPPLAND

dröjde inte, förrän han fick syn på ett nytt gåspar. De hörde inte till hans flock, utan de voro främlingar, men han blev så glad, att han började småsjunga, bara därför att han hade råkat vildgäss.

Han tittade in i ett nytt snår, och där äntligen såg han ett par, som han kände igen. Det var bestämt Neljä, som låg där på ägg, och gåskarlen, som stod bredvid henne, var Kolme. Ja, visst var det så. Det var omöjligt att ta miste.

Pojken hade nog haft god lust att väcka dem, men han lät dem sova och vandrade vidare.

I nästa snår såg han Viisi och Kuusi, och inte långt från dem fann han Yksi och Kaksi. De sovo alla fyra, och pojken gick förbi dem utan att väcka dem.

När han kom i närheten av nästa snår, tyckte han sig se något vitt lysa fram mellan buskarna, och hjärtat började bulta av glädje i bröstet på honom. Jo, det var, som han hade väntat. Därinne låg Dunfin så fagert på ägg, och bredvid henne stod den vita gåskarlen. Pojken tyckte, att det syntes på honom, fastän han sov, hur stolt han var över att stå och vakta sin hustru uppe i de lapska fjällen.

Men inte heller den vita gåskarlen ville pojken väcka ur sömnen, utan han gick vidare.

Han fick söka rätt länge, innan han råkade några fler vildgäss. Men så märkte han på en liten kulle något, som var likt en grå tuva. Och när han kom fram till kullens fot, såg han, att den gråa tuvan var Akka från Kebnekajse, som stod där alldeles klarvaken och såg sig omkring, som om hon hölle vakt över hela dalen.

»Goddag, mor Akka!» sade pojken. »Det var bra, att ni är vaken. Ni ska vara snäll och inte väcka de andra än på en stund, för jag vill gärna tala med er ensam.»

Den gamla förargåsen rusade utför kullen ner mot pojken. Först fattade hon tag i honom och ruskade honom, så strök hon näbben upp och ner längs hela hans kropp, och så ruskade hon honom på nytt. Men hon sade