Karr förstod, att älgarna hade svårt att komma fram med vad de ville säga, och han försökte hjälpa dem. »Det är kanske er mening, att jag ska låta människorna veta hur det står till här?» Då började alla de gamla nicka med huvudena. »Det är en svår olycka att behöva begära hjälp av människorna, men vi har ingen annan råd.»
En stund därefter var Karr på hemvägen. När han skyndade fram i djupt bekymmer över allt, vad han hade fått veta, kom en stor, svart snok emot honom. »Väl mött i skogen!» väste snoken. — »Väl mött igen!» gläfste Karr och skyndade förbi utan att stanna. Men ormen vände och försökte hinna honom. »Kanske den där också är orolig för skogen,» tänkte Karr och stannade. Snoken började genast tala om den stora förhärjelsen. »Det blir nog slut med frid och ro här på skogen, när människorna ska kallas hit,» sade han. — »Jag är rädd för detsamma,» sade Karr, »men de gamla i skogen vet väl vad de gör.» — »Jag tror nog, att jag skulle veta bättre råd,» sade snoken, »om jag bara finge den lön, som jag önskar mig.» — »Är det inte dig, som de kallar Hjälplös?» sade hunden försmädligt. — »Jag är gammal i skogen,» sade snoken. »Jag vet hur man ska skaffa bort sådant här otyg.» — »Kan du bara få bort det,» sade Karr, »tänker jag, att ingen vill neka dig vad du begär.»
När Karr svarade detta, slank ormen in under en trädrot och fortsatte inte samtalet, förrän han låg väl skyddad i ett trångt hål. »Hälsa då Gråfäll,» sade han, »att om han vill dra bort från Fridskogen och inte stanna, förrän han kommer så långt mot norr, att det inte växer en ek i skogen, och inte komma tillbaka hit, så länge snoken Hjälplös lever, så ska jag sända sjukdom och död över alla dessa, som kryper och gnager på granarna!» — »Vad är det du säger?» frågade Karr, och håret på hans rygg började resa sig. »Vad har Gråfäll gjort dig för ont?» — »Han har slagit ihjäl den, som jag tyckte mest om,» sade ormen, »och jag vill ha hämnd på honom.» Innan snoken hann
