Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
289
KARRS OCH GRÅFÄLLS SAGA

sluta, gjorde Karr ett utfall mot honom, men ormen låg oåtkomlig under trädroten. »Ligg, där du ligger, så länge du vill!» sade Karr till sist. »Vi ska nog köra bort granmaskarna din hjälp förutan.»

Nästa dag gingo brukspatronen och skogvaktaren framåt en skogsväg. Karr sprang bredvid dem till en början, men om en stund försvann han, och kort därefter hördes ett starkt skall från skogen. »Det är Karr, som driver,» sade brukspatronen. Skogvaktaren ville inte tro det. »Karr har inte jagat olovligt på många år,» sade han. Han sprang inåt skogen för att se vad detta var för en hund, och brukspatronen gick efter honom.

De följde skallet in i den tätaste skogen, men där tystnade det. De stannade för att lyssna, och där, i stillheten, hörde de hur larvernas käkar arbetade, sågo hur barren regnade och kände den starka doften. Då märkte de också, att alla träd voro betäckta av nunnefjärilens larver, de små trädfienderna, som kunna ödelägga miltals med skog.


DET STORA NUNNEKRIGET.

Nästa vår kom Karr en morgon springande genom skogen. »Karr, Karr!» ropade någon efter honom. Karr vände sig om. Han hade inte hört fel. Det var en gammal räv, som stod utanför sin lya och ropade. »Du får lov att säga mig om människorna gör något för skogen,» sade räven. — »Jo, var viss på det!» sade Karr. »De arbetar, allt vad de hinner.» — »De har slagit ihjäl hela min släkt, och de kommer att slå ihjäl mig med,» sade räven. »Men det må vara dem förlåtet, bara de hjälper skogen.»

Karr sprang aldrig genom snåren det året, utan att någon frågade honom om människorna kunde hjälpa skogen. Det var inte så lätt för Karr att svara, för människorna visste inte själva om det skulle lyckas dem att besegra nunnorna.

När man tänker på hur fruktad och hatad den gamla Kolmården hade varit, var det allt märkvärdigt att se, att