Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/317

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
574
ÅSA GÅSAPIGA OCH LILLE MATS

kvinnorna. — »Jag tror, att lille Mats vill, att jag ska gå,» sade Åsa. »Disponenten har kanske aldrig hört talas om vad han var för en människa.»

Åsa gåsapiga gjorde sig raskt i ordning och var snart på väg till disponenten. Men nu må man veta, att det föreföll rent otroligt, att ett barn som hon skulle försöka att rubba disponenten, som var den mäktigaste mannen i Malmberget, från vad han en gång hade fastställt som sin vilja. Och både sjuksköterskan och de andra kvinnorna kunde inte låta bli att följa efter henne på litet avstånd för att se om hon skulle ha mod att gå ända fram.

Åsa gåsapiga gick mittpå vägen, och det var något över henne, som kom människor att se sig om efter henne. Hon kom vandrande så allvarsam och värdig, just som en ungmö, som går fram genom kyrkan till sin första nattvardsgång. På huvudet hade hon ett stort, svart silkekläde, som hon hade ärvt efter mor, i ena handen höll hon en hoprullad näsduk och i den andra en korg med träleksaker, som lille Mats hade förfärdigat.

När barnen, som lekte på vägen, fingo se henne komma gående på det där sättet, sprungo de fram och ropade: »Vart ska du gå, Åsa? Vart ska du gå?» Men Åsa svarade inte. Hon hade inte ens hört, att de hade talat till henne. Hon vandrade bara framåt. Och när barnen frågade om och om igen och sprungo fatt henne, togo de efterföljande kvinnorna dem i armen och hejdade dem. »Låt henne gå!» sade de. »Hon ska opp till disponenten och be, att hon får göra storbegravning efter sin bror, lille Mats.» Då grepos också barnen av förfäran över att hon ville företaga sig något så dristigt, och en liten grupp av dem följde med för att se hur det skulle avlöpa.

Detta var vid sextiden på dagen, då arbetet upphörde i gruvorna, och när Åsa hade gått ett stycke, kommo flera hundra arbetare vandrande med långa, brådskande steg. De sågo annars varken åt höger eller vänster, när de gingo hem från arbetet, men när de mötte Åsa, märkte några av